Både i Sverige och i de anglosaxiska länderna kallades miljöpsykologi ursprungligen för arkitekturpsykologi, och ämnet kan sägas ha uppstått i skärningspunkten mellan arkitektur och psykologi.

En av de allra första doktorsavhandlingarna av en arkitekt här i landet, Sven Hesselgrens Arkitekturens uttrycksmedel från 1954, utgjorde en sammanställning av psykologisk kunskap om människors varseblivning. På 1960-talet uppstod samarbete mellan arkitekter och psykologer, framför allt i England, Sverige och USA. Sådana tvärvetenskapliga projekt presenterades på arkitekturpsykologiska konferenser, vilka småningom kom att formaliseras i internationella vetenskapliga samfund och tidskrifter med miljöpsykologisk inriktning började ges ut.

Redan tidigt fick miljö/arkitekturpsykologin en stark ställning i Sverige. 1967 hölls den första inhemska konferensen i vid arkitektur i Lund, och två år senare bildades ett vetenskapligt sällskap för anordnande av återkommande symposier. 1973 anordnades en internationell konferens i Lund med deltagare från 13 nationer. 1970-talets internationalisering resulterade i att det 1981 bildades ett internationellt miljöpsykologiskt sällskap, International Association for People-Environment Studies, IAPS. Som förste president valdes Rikard Küller, Lund. 

På 1980-talet inrättades en tidsbegränsad professur i miljöpsykologi och innehavaren av denna blev därefter professor i perception och psykofysik vid Stockholms universitet. Professuren i allmän psykologi vid Göteborgs universitet besattes 1992 av en forskare med miljöpsykologisk inriktning. Den första ordinarie professuren i ämnet inrättades vid Lunds universitet 1998. Denna följdes fyra år senare av en professur vid Högskolan i Gävle.  Idag bedrivs miljöpsykologisk forskning med olika inriktningar vid de flesta universitet och högskolor i Sverige. 

I maj 2014 befordrades Maria Johansson och Thorbjörn Laike till professorer i miljöpsykologi vid institutionen för arkitektur och byggd miljö, LTH.